Sverige kan minska koldioxidutsläppen med 90 procent till år 2050
Sverige kan minska sina koldioxidemissioner med 80-90 procent till år 2050 med bibehållen industriproduktion och hög levnadsstandard. Det visar ett energiscenario för år 2050 som arbetats fram vid IVL Svenska Miljöinstitutet för att illustrera förutsättningarna för att uppnå de energi- och klimatmål som finns i regeringens vision för 2050. Forskarnas beräkningar visar att målet kan nås med ett högt utnyttjande av vindkraft och svenskproducerade biobränslen.
(En kortare version av debattinlägget är införd på SvD Brännpunkt tisdagen 19 maj 2009.) Regeringen har föreslagit att Sveriges utsläpp av växthusgaser år 2020 ska vara minst 40 procent lägre än 1990, eller cirka 30 procent lägre än 2007 års nivå. Det finns detaljerade beskrivningar på sektorsnivå vilka konkreta åtgärder som regeringen anser ska leda oss dit. Regeringen har vidare beskrivit sin vision att vi år 2050 inte har några nettoutsläpp av växthusgaser. Det är ett ambitiöst mål. Men vi saknar en konkret beskrivning av hur omställningen ska se ut under de tre decennierna mellan år 2020 och 2050. På IVL Svenska Miljöinstitutet har vi därför frågat oss: "Hur långt kan vi driva visionen att skapa ett i princip fossilbränslefritt Sverige samtidigt som vi bevarar en konkurrenskraftig industriproduktion. Och vilka blir konsekvenserna?" Vi har därför tagit fram ett energiscenario för år 2050 med minimerad användning av fossila bränslen och ett högt utnyttjande av vindkraft samt svenskproducerade biobränslen. Vi har utgått från antagandet att Sverige i stort sett ser ut som idag — som till exempel att vi även år 2050 åker bil och har lika stor industriproduktion som idag. Vi har även utgått från att vindkraften är utbyggd i enlighet med regeringens mål, alltså från dagens 1 TWh till hela 30 TWh. Vi har antagit att olja och direktverkande el i bostäder är ersatt med fjärrvärme, biobränsle och värmepumpar, vilket bidragit till att hushållens elbehov har minskat med 30 procent. Även uppvärmningsbehovet har i våra antaganden minskat kraftigt till följd av klimatförändringarna. Personfordonen är elhybrider med ett flytande biodrivmedel som hjälpdrivmedel. Vidare antar vi att hälften av godstransporterna är spårbundna, en fjärdedel körs med flytande biodrivmedel och cirka en fjärdedel med biogas (syntetisk naturgas samt rötgas). Våra slutsatser är: Det finns åtgärder att vidta för att minska Sveriges koldioxidemissioner från 52 miljoner ton CO2 år 2007 till ca 5-10 miljoner ton CO2 år 2050. Dessa åtgärder är till stor del kända. Men, för att nå denna vision behöver Sverige kraftigt öka användningen av biobränslen (inklusive avfall). Vid en avvecklad kärnkraft blir behovet en ökning från dagens 120 TWh till ca 270 TWh. Detta kommer att pressa produktionssystemet för bioenergi vilket sannolikt kommer att leda till konsekvenser för miljön och innebära stora krav på ett högrationellt skogs- och jordbruk. Systemskiftet i transportsektorn, där personfordon alla antas vara elhybrider leder till en minskad total primärenergianvändning för sektorn. Produktionen av biodrivmedel för transportsektorn sker som energikombinat, det vill säga samtidig produktion av el, värme och drivmedel. Denna tilläggsproduktion av el kan driva en del av elbilarna. En ekonomiskt rationell energieffektivisering i bostadssektorn i kombination med ett varmare klimat kommer att minska bostadssektorns energibehov, även när hänsyn tas till ökat kylbehov samt befolkningsökning. Industrins processemissioner bedöms vara svåra att helt ersätta mot förnybara alternativ. Det gäller framför allt användningen av metallurgiskt kol i stålindustrin samt avgången av koldioxid vid cementproduktion. En del av dessa processutsläpp kan minskas med hjälp av koldioxidinfångning och lagring, men trots detta kommer det finnas en påtaglig mängd kvarvarande emissioner av CO2. Vi bedömer att av industrins ca 17 miljoner ton CO2 som släpps ut idag kommer ca 4-7 miljoner ton vara svåra eller orimligt dyra att åtgärda. De fossila utsläpp som inte kan åtgärdas i Sverige kan eventuellt kompenseras med reduktioner på andra ställen i Sverige eller utomlands. Vi bedömer dock att sådana krediter kan bli mycket knappa år 2050 då hela världen behöver minska sina utsläpp. Med de förutsättningar som antagits i vårt scenario behöver inte befintlig kärnkraft ersättas av ny för att täcka Sveriges energibehov. Detta bygger på antaganden om att elbehovet minskar i (främst beroende på minskad elanvändning i bostadssektorn); på en kraftig expansion av vindkraften; på att den ökade vattenkraftspotentialen som följer av förväntade klimatförändringar kan tillvaratas och slutligen på en ökad biobränslebaserad elproduktion, delvis genom att en stor del av biodrivmedlen till transportsektorn produceras i energikombinat. Det scenario som vi presenterar är ett av flera tänkbara och naturligtvis ingen prognos. Vårt syfte är heller inte att visa en trolig utveckling, utan att illustrera att en genomgripande förändring mot ett samhälle som inte är beroende av fossilbränslen, är möjlig. I ett nästa steg behövs såväl mer detaljerade scenarier som noggranna konsekvensanalyser. Till exempel måste konsekvenserna av ett högt uttag av biomassa noggrant undersökas. Vi vill också påpeka att vårt scenario till stor är baserat på redan idag kända åtgärder. Vi har i våra beräkningar inte uppskattat de totala kostnaderna, men bedömer att en stor del av åtgärderna kan genomföras till lägre kostnad än nivån för dagens CO2-skatt, det vill säga en krona per kg koldioxid. Vad vi beskriver i scenariot är att det som många idag ser som en avlägsen utopi, att avveckla fossila bränslen som ett led i att motverka klimatförändringen, är fullt möjligt att åstadkomma. Åtminstone i Sverige, med våra omfattande skogs- och lantbruksresurser. Men för att det ska förverkligas krävs teknikutveckling, systemskiften och sektorsövergripande förändringar. Vi behöver också diskutera konsekvenserna av dessa val. Att ställa om Sverige på detta sätt kommer att förändra landskapsbilden och kräva ett ytterst rationellt skogs- och jordbruk. Det är idag 40 år till 2050. Det är inte lång tid för en omställning av samhället. Ser vi bakåt så är det i stort sett den tid vi har använt kärnkraften i Sverige. För våra långsiktiga investeringar i infrastruktur, industriella anläggningar och bebyggd miljö är det därför hög tid att påbörja planeringsdiskussionerna. Med denna artikel hoppas vi kunna inleda en diskussion om hur Sverige ska nå sitt långsiktiga klimatmål för 2050. Lars Zetterberg Jenny Arnell Jenny Gode Peringe Grennfelt Åke Iverfeldt John Munthe Alla personerna är forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet. För mer information: Lars Zetterberg, tel: 010-788 65 57
Prenumerera på våra nyhetsbrev