Positiva långtidseffekter av engångskalkning i Nissadalen
För tretton år sedan gjordes ett omfattande kalkningsförsök i Nissadalen för att få bukt med den starka försurningen i avrinningsområdet. I den största behandlade bäcken finns sedan behandlingen ett reproducerande öringsbestånd och bottenfaunaundersökningar har visat på ett förbättrat, om än långt ifrån bra, tillstånd med avseende på surhet. Det framgår av en rapport som IVL Svenska Miljöinstitutet har varit med och tagit fram åt Skogsstyrelsen.
Nissadalen nära Halmstad ligger i ett av Sveriges mest försurningsdrabbade områden. Mot denna bakgrund startade år 1997 projektet "En integrerad strategi för kalkning av avrinningsområden" för att utveckla och demonstrera en behandlingsmetod som både motverkar effekterna av försurning och påskyndar återhämtning i mark och vatten. Metoden skiljer sig från den traditionella våtmarkskalkningen, där man kalkar samma våtmark med få års mellanrum, och från den metod med fastmarkskalkning som rekommenderades av Skogsstyrelsen. Den bygger istället på en engångsbehandling av både fastmark och våtmark, det vill säga behandling av hela avrinningsområdet. Grunddosen var 4 ton kalk och 2 ton aska per hektar. Vissa våtmarker behandlades med högre kalkdoser, upp till 16 ton kalk per hektar, vilket är lägre än rekommenderad dos vid traditionell våtmarkskalkning. Effekten av kalkningsmetoden har sedan försökets start utvärderats genom mätning av vattenkemi, vattenföring och elfiske i bäckar som avvattnar behandlade och obehandlade avrinningsområden samt bottenfaunaundersökningar. Resultaten från mätningarna visar att metoden fortfarande är ett kostnadseffektivt sätt att motverka försurat tillstånd jämfört med traditionell ytvatten- eller våtmarkskalkning. Enligt mätningarna verkar det ännu i första hand vara behandlingen av våtmarksområdena som har stått för de positiva effekterna, med först en stark och nästan omedelbar förbättring av de vattenkemiska variabler som påverkas av försurning, och sedan vissa tecken på återförsurning. Även fastmarkskalkningen verkar i viss mån ha bidragit till förbättringarna i de behandlade avrinningsområdena. Det förbättrade tillståndet efter behandlingen innebar redan första året att ett örings-bestånd som fortfarande finns kvar etablerades i en av bäckarna, medan referensbäcken fortfarande är fisktom. Bottenfaunaundersökningen visade att försurningspåverkan i den kalkade bäcken minskade från stark 1998-2004 till betydlig 2006-2011, medan referens-bäcken hade stark försurningspåverkan hela perioden. Fortsatta mätningar är nödvändiga för att kunna säkerställa effekten från fastmarksbehandlingen eftersom effekten från våtmarksbehandlingen håller på att klinga av samtidigt som bidraget från fastmarksbehandlingen än så länge är litet. Halterna av näringsämnena kväve, kalium och fosfor i bäckarna verkar inte ha påverkats av ask- och kalkbehandlingarna. Rapporten kan laddas ner här. För mer information kontakta: Veronika Kronnäs, tel. 031-725 62 78 eller Therese Zetterberg, tel. 031-725 62 28.
Prenumerera på våra nyhetsbrev
Du behöver tillåta cookies (kakor) i kategorin ”Funktionella kakor” för att kunna anmäla dig till vårt nyhetsbrev. Tillåt dessa cookies